Hallo, har inte bloggat på ett tag för jag har bara varit så trött, irreterad och allmänt nere på sistone. jag menar vem fan vill sitta hemma i detta sketna sverige-vädret på sin ända semester på sitt sista sommarlov?? när man kan ligga på en strand i bulgarien och glassa? men vem fan vill åka ensam? inte en jävel som har lust/tid/pengar.. så jävla deprimerande. jag vet att det är många av mina nära vänner som faktiskt hade kunnat följa med så man känner ju sig jävligt oviktig dvs, speciellt när kompisar som man inte snackar med så ofta skriver som "hade jääääävligt gärna följt med men jag måste jobba" och sen kommer det ut från dom andra bara ett enkelt nej typ, för dom inte vill. är så jävla trött på alla jävla tofflor, vafan har hänt med alla? det verkar precis som alla vuxxit upp och blivit några jävla seriösa fuckheads. typ som bryr sig längre än om dom själva. Det spelar ingen roll hur mycket man än försöker snacka med folket för dom lyssnar inte längre, för dom bryr sig inte längre. så jävla sorgligt. Det var inte meningen att detta skulle skrivar här idag men vafan det går ju inte att hindra.

Åter till en annan sak som är ganska påfrestande på hjärtat. Vill egentligen inte skriva detta men gör det ändå. Vi har varit vänner i 5 år och vartit dom bästa vännerna. alltid bill&bull, micx och picx. vi hörde ihop. under tiden var vi som oåtskijliga. vad vi än gjorde så gjorde vi det tillsammans och vad som än hände fanns vi där. det var en självklarhet att när helgen kom skulle vi va och när festen var skulle vi dit tillsammans, när högtiden kom skulle vi fira den tillsammans. Vi var varje dag. och vi hade alltid kul. vi hittade alltid på massa roliga saker, sånna galna barnsliga saker som bara du och jag kunde komma på. En dag byggde vi en koja på min tomt och krigade mot mina bror och hans kompisar och en annan dag klädde vi ut oss till rockstjärna/djävul och sprang runt och rockade loss i hela yngsjö.. visst att det var ett tag sen och folk säger man växer ifrån det och tider förändras men de sakerna betydde faktiskt mycket för mig. Det är du som format mig till den jag är idag. vi växte upp tillsammans och inget kunde stoppa oss. Du blev en del av mig, och inte bara en bra vän utan en i famlijen. Jag har försökt prata med dig men efter är allt ändå som bortblåst för dig. Dy bryr dig inte, det märker jag och även fast du kanske också saknar all tid tillsammans så vill du inte hitta tillbaka vilket är det sorgligaste av allt. Jag vill så jävla gärna va och ha dig som min bästa väl igen för varje dag utan dig bär jag på en tomhet. på senaste tiden har jag förändrats som bara den, det kan du bara fråga min famlij och inte minst min pojkvän som undrar vad som pågår. jag känner ingen glädje längre jag känner bara längtan och saknad efter dig. det är som jag fölorat båda mina armar och ben, för lik som dom är du också en del av mig. Du kanske inte bryr dig om detta heller, du kanske ens inte läser det men och kanske bryr du dig men orkar inte försöka. Jag är redo att kämpa, för det kommer det behövas och jag är redo att ge detta en chans, så fort du är det. och nu vet jag vad det första jag vill tatuera in på min hud som jag ska bära men mig föralltid, The woice wihtin.

För att tillägga vad som hänt under helgen så summerar jag i punktform.
- midsommar, ganska trevligt, mycket fylla och lite sömn
- lördag, mycket slapp och massvis av godis
- söndag lika så
- måndag, shopping men farm och farf i köpenhamn, bilder kommer later
idag, ingenting skulle jag tippa på......

Ha det!